Jag tänkte skita i hela blogggrejen eftersom man aldrig får någon respons men istället ser jag det som en terapi som jag definitivt behöver. Ni är inte den enda terapin jag har, så tro inte för mycket om er själva...det vore osvenskt...men det känns ändå skönt att nån läser det jag skriver från det mörkaste av mitt hjärta.

När jag skriver det här på bloggen, istället för att berätta det för en textfil eller ett papper om man vore så jävla omodern, så berättar jag det för någon levande eller semilevande människa.

Jag har valt att ikväll vara väldigt öppenhjärtlig. Något som jag egentligen aldrig är.

Jag tänte fortsätta vara det, men jag tänkte ikväll börja med påskveckan eftersom den är ganska aktuell.

Jag har vänner, ganska många vänner, som jag betraktar som nära vänner. Det finns dock en distans till dom, eftersom jag lärt mig att ha distans till alla människor...men jag betraktar dom som människor jag älskar och får ett utbyte av. Jag har haft turen att få väldigt bra människor nära mig, otroligt bra människor som jag kan kalla vänner. Det är ingen annans fel att jag inte kan uppskatta det i vardagen än mitt eget.

Skitsamma...den här veckan har iaf alla mina vänner varit bortresta...eller hemresta, och jag har känt mig så galet ensam. Och jag har druckit så galet mycket alkohol.

För ett par år sedan skulle jag aldrig gå till systemet om det inte vore för att det var fest eller för att jag av någon anledning skulle i ett socialt samband dricka alkohol...men nuförtiden går jag till systemet för att inte riskera att få slut på alkohol någon dag. Oavsett veckodag, oavsett tid på dygnet, oavsett om jag har sällskap eller inte.

I torsdags tyckte jag otroligt synd om mig själv...jag kände mig ensam, jag saknade mina vänner, jag saknade den enda flickvän som gjort mig semilycklig, jag saknade INTE min familj, jag saknade ambitioner och jag saknade energi...så jag satt ensam i min lilla lägenhet som jag behövt skaffa eftersom jag inte har råd med min riktiga lägenhet när jag inte delar den med min underbara sambo som jag aldrig kunde uppskatta, och drack väldigt mycket öl.

Så mycket öl att jag spontant bajsade på mig. Jag...bajsade...på...mig...BAJSADE...PÅ...MIG. Helt ärligt, jag var ensam, drack öl och jag bokstavligen bajsade på mig. Patetiskt.

Ett lågvattenmärke absolut, men det är inte den första gången det händer...

Man tänker såklart på alkoholvanor, men det första jag gör morgonen efter...när jag skakande vaknar ett par timmar efter jag somnat är att ta en öl. Jag är mycket medveten om mitt problem...men jag vill inte bli av med mitt problem för det är det som ger mig glädje, en livssituation som jag kan acceptera, ett jag som kan känna lycka.