Idag har jag äntligen fått en diagnos!
En kompis berättade om begreppet FOMO, Fear Of Missing Out. Och det har ju jag!
Det handlar om att inte kunna slå sig till ro med det man har, för att det finns så mycket annat som man kan missa.

Liksom tjockisar skyller på dåliga gener när de trycker i sig 3 påsar chips till frukost, liksom alkoholister skyller på arvsanlag för att de blivit beroende efter att ha druckit en sjuttis varje dag sen de var 18, liksom störiga miffon skyller på sin ADHD för att de plågar alla människor de möter genom att vara en jobbig jävel, kan nu jag skylla på att jag bara är ett barn av min tid.
Det är inte mitt fel att jag distanserar mig från bra relationer, det är inte mitt fel att jag är otrogen, det är inte mitt fel att jag inte har ett jobb ännu för att jag byter utbildningar hela tiden, det är inte mitt fel att jag får adressändra en gång i halvåret, det är inte mitt fel att jag är en tragisk person…det är min bokstavskombinations fel, F.O.M.O.

Men det är inte bara jag, det här gäller de allra flesta i min generation, 80 talisterna. Och nån generation före och definitivt generationerna efter. Vi har fått  göra så många val i livet att man aldrig vet om man valt rätt. Då är det säkrast att inte göra några permanenta val alls istället. "Ja, vafan…jag kan ju testa att plugga det här, passar det inte kan jag alltid byta." eller "Jag blir tillsammans med den här tjejen ett tag, dyker nån annan upp kan jag alltid göra slut."

Sen står vi där…med studielån men utan utbildning, som singel men utan attraktionskraft.
Det är vi, generationer av FOMOS…men det är inte vårat fel!